Dinfiskeguide.se

 © Tomas Edenfeldt  (Fiskejournalen #4 2013)

Jiggfiske efter gädda är en metod som traditionellt fått lite mindre uppmärksamhet än andra mer ”flashiga” tillvägagångssätt som spinnerbait- och jerkfiske. I flera situationer vågar jag dock påstå att en shadjigg fiskar skjortan av övriga beten. Ibland föredrar, utan tvekan, hårda käftar mjuka beten…

 

Som guide i Stockholms skärgård har jag förmånen att under timmar, dagar och veckor studera vad som fungerar i betesväg i olika situationer. Vad gäller jigg så var jag länge skeptisk, varför vet jag inte, till dessa mjukslappa gummiskapelser. Kanske för att jag associerade betet till abborrfiske eller för att vi i Sverige har en lång tradition av vobblerfiske, gärna av modell större. När jag genom fiskande vänner och besökare från Centraleuropa började ge jiggarna en ärlig chans öppnades dörren till ett formidabelt alternativ. Jag hade fått ett helt nytt instrument i dragorkestern!

Som fiskare gäller det att variera betestyp efter säsong och förutsättningar. Det är lätt hänt att man varierar färgen på sin favoritvobbler och liknande småjusteringar under en trög fisketur istället för att byta betestyp. Nummer ett är att ha betet i vattnet på det djup gäddan befinner sig utan att dra på betet onödig, hugghämmande bottenvegetation. Allt annat är egentligen underordnat. Det spelar ingen roll hur vackert det konstfullt sprejade och handgjorda jerkbetet rör sig under ytan, om gäddan som lurar nära botten inte vill stiga, vilket jag vill påstå är oftare än inte. Det är här jiggen kommer in.

Jiggen firar triumfer

Jag använder jigg som mest under sen vår, sommar och höst. Vid tillfällen som gäddan förmodas stå på djupare vatten än 2 meter är jigg alltid ett alternativ året runt. Att jigga i ytan är inte heller något problem, med ett lätt eller flytande jigghuvud, men då känns andra metoder ibland roligare och effektivare. Jiggfiske kommer till sin rätt lite mer på djupet. Det är mycket lätt att variera jigghuvudets tyngd så att det smidigt rör sig över botten även på större djup. Det går givetvis även att fiska djupt med ett jerkbete eller vobbler, men det är betydligt svårare och i vissa lägen mindre effektivt, även om man skulle lyckas hålla rätt djup, kontinuerligt, under hemtagningen.

Inaktiv fisk

Dagar då fisken nästan parkerat på botten och inte jagar aktivt är det hög tid att ta fram jiggen oavsett om det är högsommar eller senhöst. Gäddan är i denna situation inte inställd på att äta och skulle aldrig få för sig att jaga efter ett byte någon längre sträcka. Ett byte som den tillsynes lätt kan ”inhalera” utan besvär är en annan femma. Jämför om du själv ligger trött och seg i soffan och jäser framför tvn och någon ställer fram chips på soffbordet. Det är lätt att tacka ja även om du inte skulle gått ut i köket själv och ordnat fram godsakerna. Möjligheten att för gäddan långsamt presentera ett förföriskt mjukt bete som svänger med stjärten naturligt precis över botten, utan att sticka iväg åt sidorna och uppfattas som svårfångat, är något jag inte vill vara utan när gäddan är passiv. För loja gäddor är det en god idé att även gnida in jiggkroppen med doftmedel för att undanröja gäddans sista kvardröjande motstånd. Soliga sommardagar utan vind eller en senhöstdag efter ett kallras är typtillfällen då fisken ofta är inaktiv och jag jiggar på djupet.

Branter och kanter

Under stora delar av året finner man gäddan nära eller på djupbranter och kanter på vikar, uddar och djupvassar. En sådan period är försommarfisket från slutet av maj fram till midsommar. I skärgården står gäddan då ofta i utkanten av lekvikarna och kring de uddar och kanter där strömmingen drar förbi. Jag brukar kasta in shadjiggar nära land och låta dem följa tätt intill branten ned mot 4-5 meters djup. Med en jigg i strömmingsliknande färg brukar huggen bli enastående brutala. Det känns som om gäddan inte hyser minsta tvekan om att det är en strömming och de försiktiga huggen lyser som regel helt med sin frånvaro! För detta utpräglade brantfiske är det ibland lönlöst att sätta på en annan typ av bete. Med jigg är det lätt för fiskaren att följa botten och presentationen blir naturlig och aptitlig vilket ofta leder till fångstsuccé. Kanske är det kombinationen av det naturliga synintrycket av den strömmingslika jiggen och det mjuka materialet som gör att jiggen angrips så resolut och tveklöst. Under tidig vår, högsommar och höst varierar jag färgerna mer men svart/silver, blå/silver, grön/silver är favoriter. Naturliga färger som påminner mycket om riktiga fiskar helt enkelt. När det behövs en jigg som syns väldigt bra fungerar även helvit ypperligt!

God chans på grov fisk

En sympatisk följd av att jiggen inte är ett krångligt bete är att även nybörjaren snabbt kan lära sig grunderna och ha chans till riktigt grov fisk. Det är lätt att fiska nära botten där fisken ofta uppehåller sig. Jag märker ofta på guidningar att de som aldrig prövat jigg snabbt kommer in i det och skördar framgångar. Ett besök i den lokala sportfiskebutiken brukar bli följden av introduktionen och därmed ett nytt vapen i betesarsenalen för den nybakade jiggfantasten.

 

Teknik

Oftast fungerar en regelrätt inspinning av jiggen med täta vevstopp alldeles förträffligt. Jiggan rör sig svagt uppåt och nedåt på detta vis i vattnet och det är mitt standardsätt i fisket. Glöm absolut inte vevstoppen bara, det leder så gott som alltid till färre hugg (undantaget kan vara vildsint jagande gäddor som hugger ändå). Det fina med att få jiggen att röra sig upp och ned vid botten enbart med veven, och inte genom att höja och sänka spöt, är att det är lätt att undvika löslina vilket annars kan resultera i en utspottad jigg efter ett hugg om man inte har tur. Tänk även på att fälla bygeln direkt när betet landar i vattnet efter ett kast, veva sedan in löslinan och låt betet sjunka kontrollerat till önskat djup. Om en gädda står högt i vattenmassan eller om den snabbt stiger och hugger när jiggen landar gäller det att ha sträckt lina och vara beredd med mothugget. Jag anpassar sedan själva inspinningshastigheten efter temperaturen, som regel långsammare vid kallt vatten men alltid med vevstopp som är längre och infaller tätare ju djupare vattnet är. I en del situationer kan man pröva att tricksa lite mer såsom att skaka till med spötoppen i intervaller eller kraftigt höja och sänka spöt och låta jiggen fiska lite högre i vattnet. I lägen då fisken jagar aktivt högre upp från botten kan det leda till att fler gäddor upptäcker jiggen och därmed resultera i fler hugg.

Jiggval

Jag använder främst två storlekar på jigghuvuden. 7/0 och 10/0 i 12 eller 20 gram beroende på fiskedjup. Tyngre jigghuvuden än så tycker jag skapar ett mindre naturligt uppträdande hos jiggen. Huvuden med supervassa krokar typ Gamakatsu förbättrar krokningsprocenten. Jiggmodellen jag använder är med förkärlek shadjiggen i längder om 14-16 centimeter. Jag har haft framgångar med bl.a. Relaxjiggen men framförallt har Pulse Shad varit extremt effektiv i mitt fiske. Denna jigg vickar förföriskt med hela kroppen och flashar nedåt med sidorna under invevning på ett sätt som gäddan inte verkar kunna motstå. En fördel med denna jigg är också, förutom att gäddan älskar den, att jiggkroppen håller för betydligt fler gäddor än de flesta andra jiggkroppar vilket plånboken tycker om…

Storlek

Vill man, kan man gå ned något i storlek om fisket är trögt, men längder runt 15  centimeter fungerar oftast bra. På vatten över 4-5 meter går jag inte ned under 14 centimeter i storlek eftersom det då blir svårare för gäddan att upptäcka betet. Större jiggar än 16 centimeter känner jag däremot sällan något behov av. Min erfarenhet är att större beten sällan leder till större gäddor. Tvärtom har jag tagit flera gäddor över tio kilo på beten mellan 5 och 10 centimeter, särskilt under tidig vår.

Under efterleksfisket och höstfisket är det intressant att pröva magnumjiggar, särskilt då gäddan är på hugget men ett säkrare kort än jättebeten för att fånga större fisk är att satsa på presentationen och platsvalet och att välja rätt betestyp utifrån platsens förutsättningar. Ett vägval som kräver lite mer eftertanke men som också ger ett stabilare resultat.

 

Jiggdoft

Ju längre ned i vattenmassan man fiskar desto intressantare blir möjligheten att förse betet med ett attraktivt doftspår. När det blir svårare för gäddan att se betet brukar jag pröva med att spraya med ett doftmedel typ Gulp Minnow. Jiggarna suger åt sig doften hyfsat men vill man, kan man pricka mängder av små hål i jiggkroppen med en nål och därefter arbeta in doften i gummit så sitter den längre. När fisket är trögt brukar jag experimentera med doftmedel även på grundare vatten men på djupare vatten är det ofta ett standardknep i mitt fiske. När fisken är passiv kan man även då och då låta jiggen landa på botten för att veta säkert att man fiskar så nära den som möjligt.

Utrustning

Det duger gott med en vanlig haspelutrustning anpassad för gäddfiske för att bedriva ett givande jiggfiske. Vill man skräddarsy utrustningen ökar man känslan i sitt fiske och det blir roligare, i mitt tycke, att fiska även de dagar då det är längre mellan huggen. Min utrustning består av flätlina runt 0,20-0,25, en mycket lätt haspelrulle med ordentlig och jämn broms samt ett lätt och smäckert spö på 7 eller 8 fot som klarar vikter upp till cirka 50 gram. Viktigt är att spöt har en ordentlig ryggrad även om toppen gärna får vara tunn och känslig för optimal kontroll. Denna typ av utrustning inbjuder till precisionskast och man känner även små nafs i jiggen under hemtagningen. Sist, men inte minst, blir drillningarna alltid roligare med finlirsutrustning!

Tafsen

Jag gör ofta egna tafsar för att få de egenskaper som jag vill åt. Styva och grova ståltafsar hämmar gången. Jag vill ha min tafs mjuk, kinkfri, följsam och stark. Perfekt rundade beteslås som ger full rörelsefrihet för jiggen är en viktig detalj. Tidigare använde jag fluorocarbon som tafsmaterial men grov FC är egentligen inte smidigare än stålwire även om den syns mindre. För en diskret presentation använder jag istället tunn, smidig wire med små lekanden och ett inte större beteslås än nödvändigt.

Stinger

En extra trekrok bakom jigghuvudets enkelkrok är numera obligatorisk i mitt jiggfiske. Jag upplever att betydligt fler gäddor krokas än om man fiskar enbart med enkelkroken. Kroken kan placeras precis före den punkt där stjärtfenan börjar eller långt bak på sidan av jiggen. Jag väljer ofta placeringen upptill för det ger mindre problem med bottenvegetationen. Jag gör dessa  stingerkrokar själv av  wire och krok i storlek 4. I klart vatten för skygg fisk kan man gå ned till storlek 6 men den krokar i mitt tycke sämre. Det finns även färdiggjorda stingers att köpa men sällan i precis rätt längd och utförande.

Pimpa

Jigghuvuden 7/0 och 10/0 är ofta av rent bly och ser rätt tråkiga ut. Det går att doppa huvudet i speciellt färgpulver och elda fast färgen med en tändare. Vill man åt ett huvud som syns mer i vattnet utan att göra detta går det bra att köpa lösögon och tejpa på (ta lite extra vattenfast lim på huvudet så sitter de bättre). En färgad pärla framför stingerkrokens trekrok är även något som kan fungera som en huggattraktor och något för fisken att sikta på. Det finns även självlysande pärlor som syns på djupet.

En jigg är framgångsrik att använda i de flesta situationer under gäddfiske men den är din allra bästa vän när fisken står något djupare och inte minst när gäddan är inaktiv och egentligen inte har planerat att hugga. Shadjiggar spelar utan tvekan ett av de viktigaste instrumenten i min betesorkester och jag skulle aldrig åka ut utan dessa mjukisar som fiskar tuffare än de flesta andra beten!

© Tomas Edenfeldt